Analysfrågor vägen mcmarthy
•
En man och hans son vandrar genom ett sönderbränt land. Det är kallt, ensamt och de får kämpa för sin överlevnad. Fadern skyddar sonen, och lär honom samtidigt överleva. Det här är en skoningslös och vacker skildring av liv efter apokalypsen. Den handlar om godhet, överlevnad, om föräldraskap och vad kärlek kan göra med oss. Om att kunna lita på någon, och om hur viktigt det kan bli att ha någon att ta hand om för att överleva själv.
Boken byggs mycket på en otroligt skicklig skildring av relationen mellan pappan och sonen. Dialogen är medryckande och så trovärdig att jag ibland håller andan medan jag läser. Barnets självklara och ärligt raka frågor, och hans upprepningar av det han tycker är viktigt samspelar med en pappa som ljuger för att skydda och trösta sonen, som kommer med alltför enkla svar på sonens krångliga frågor. En dialog som fler än en gång känns så trovärdig att det blir obehagligt emellanåt.
&#;Pojken satt där med filten uppdragen över huvudet. Efter en stund tittade han upp. Är vi fortfarande de goda människorna?
Ja. Vi är fortfarande de goda människorna.
Och vi kommer alltid att vara det?
Ja. Vi kommer alltid att vara det.
Okej.&#;
•
Cormac McCarthy: Vägen
Cowboyepikern Cormac McCarthy är ej helt enkel att studera. Hans kärvt manliga stil, fokusering vid våld samt tvådimensionella kvinnosyn känns vilket om dem kommer ifrån en ytterligare epok. dock kan Oprah Winfrey således kan väl jag. Senaste romanen Vägen har blivit en jordskredsframgång, efter Oprahs rekommendation. Den beskriver en postapokalyptiskt USA, där ett man samt hans son kämpar sig fram genom en svartbränd, frostbiten ödemark. Samhället äger kollapsat samt ersatts från tribalistiska kannibaler.
Apokalypsen agerar dock ingen större roll. McCarthy frammanar jordens undergång som ett arena till det manlighetsdrama han egentligen alltid skriver, en saga om ensamhet och förmåga (eller oförmåga) att producera sig ett uppgift. för att handla, för att visa sig duglig: manlighetens enda existensberättigande i McCarthys värld. på denna plats uppgiften för att se mot att pojken, det önskar säga godheten, överlever. för att hjältemodigt kämpa emot, trots att oddsen är omöjliga. Det existerar den enkla ekvation mellan godhet samt ondska liksom McCarthys manikeism erbjuder.
Romanens apokalyptiska skådespel är många vackert iscensatt, med enstaka storslagen ödslighet. Samtidigt såsom undergångsvisionen ej är fri från religiöst
•
När ”godhetsknarkare” först blev ett skällsord och sedan försökte vinnas som positivt begrepp, stod jag vid sidlinjen och betraktade. Det offentliga samtalets debatter handlar i regel om att styra perspektiv. Där är vilka begrepp som används och vilka känslor de ger upphov till viktiga. Men bakom de dagsaktuella striderna återfinns tidlösa mänskliga problem.
Godhetsknarkaren är i värsta fall en posör som genom signalerad godhet vill visa världen sin förträfflighet, men i bästa fall en altruist. Mot detta står den kallhamrade realisten som talar om långsiktiga strategier. Att förlora sig i enskilda fall är inte vad som leder till bästa möjliga utfall. Vilken av dessa personer ska man sympatisera med?
I Cormac McCarthys roman Vägen (The Road, ) har en ospecificerad katastrof drabbat mänskligheten. I en postapokalyptisk värld vandrar en far och hans son söderut genom USA. Runt dem drar barbariska gäng fram. Det som återstår av mänskligheten är kannibaler, slavägare, mördare och våldtäktsmän. Barnets mor har tagit livet av sig för att slippa leva i världen så som den blivit.
Men mannen fortsätter. Han tar med sig sin son söderut för att undkomma den annalkande vintern. Beväpn